Epistel No. 81 - Cornelis Vreeswijk

Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frere

Inom ett mörker sig slutar

Hur guld och purpur i skoveln, den där

Byts till grus och klutar

Vinkar Charon från sin brusande älv

Och tre gånger sen dödgrävaren själv

Mer du din druva ej kryster

Därföre, Movitz, kom hjälp mig och välv

Gravsten över vår syster!

Lillklockan klämtar till storklockans dön

Lövad står kantorn i porten

Och vidl de skrålande gossarnas bön

Helgar denna orten

Vägen opp till templets griftprydda stad

Trampas mellan rosors gulnade blad

Multnade plankor och bårar;

Till dess den långa och svartklädda rad

Djupt sig bugar med tårar

Ack längtansvärda och bortskymda skjul

Under de susande grenar

Där tid och döden en skönhet och ful

Till ett stoft förenar!

Till dig aldrig avund sökt någon stig;

Lyckan, eljest uti flykten så vig

Aldrig kring grifterna ilar

Ovän där väpnad, vad synes väl dig

Bryter fromt sina pilar

Så gick till vila, från slagsmål och bal

Grälmakar Löfberg, din maka

Där dit år gräset långhalsig och smal

Du än glor tillbaka

Hon från Dantobommen skildes i dag

Och med henne alla lustiga lag

Vem skall nu flaskan befalla?

Torstig var hon och urtorstig är jag;

Vi är torstiga alla